Gunnar Blå - Den tredje systern

Ja... var ska man börja egentligen? En man vaknar upp bredvid en död kvinna, hotas till livet och runkar. Efter de första 60 sidorna har huvudfiguren hunnit med att runka 5-6 gånger (bl.a. under pistolhot till en nudistfilm från 30-talet), ta en "golden shower", snorta amfetamin och knapra extacy, tillfredsställa ett antal kvinnor, få en revolver och en dildo körd upp i röven samt bli avsugen av en tandlös skäggig karl i ett industriområde.

Det är där (antar jag) som han träffar den tredje systern. Den första är den döda kvinnan som han vaknar upp bredvid och den andra är den som kör upp revolverpipan i anus på honom. De är döttrar till någon minister och det är när sammanhanget börjar klarna lite som jag antar att jag borde vilja läsa vidare, men jag är ledsen... jag tappar intresset.

Jag har inget emot att författare väljer att skildra råa och hårda miljöer, situationer eller mentalt skruvade personer med alla deras brister och sjuka beteenden. Men det måste finnas något utöver detta för att locka mig vidare. Kanske Gunnar Blå gottar sig i att få skriva saker som "slemmig fitta", ".... etc etc... Som läsare känns det som att han gått in helhjärtat för att "nu jäklar ska här trampas över gränser och brytas tabun!" Den lilla stund jag läste i boken lyckades författaren hinna med både nekrofili och incest (mellan syskon). Jag mår lite dåligt att få mitt inre att spela upp dessa scener och misstänker lite fördomsfullt att resten av boken fortsätter i samma stil.

Så just nu orkar jag inte läsa vidare.

Bokläsarhybris

Det har hänt igen.

Jag har drabbats av bokläsarhybris....igen. På bilden syns alla böcker som jag ska spontanlånade av min mor igår. Vad tänkte jag egentligen?

Detta är ett ständigt dilemma: så många böcker och så lite tid. Det finns så mycket intressant, tänkvärd, roande, spännande, mystisk och njutbar litteratur! När ska jag hinna läsa alla böcker? I allt tidspusslande som småbarnsförälder blir det helt enkelt att hysta TV:n åt fanders (måste erkänna att jag börjat titta på TV igen efter ett halvårs uppehåll). Läsningen ger så mycket mer.

Det är en njutning, en ynnest att få smaka någons genomtänkta formuleringar, att få ta del av texter som någon annan lagt ner tid, energi och hjärta i. Oftast handlar det om skönlittertur, men även om facklitteratur.

Nu råkar i stort sett samtliga böcker i högen vara fackböcker inriktade på ledarskap och grupp-psykologi. Jag kan tacka en bristfällig lärarutbildning för detta intresse och hoppas att jag ska få något användbart ut av läsningen.

Så nu återstår bara att hiva TV:n och börja tokläsa innan nästa hög med böcker dyker upp.

För övrigt undrar jag om bokrean behövs längre?

/Martin

Älskade Poona

Vad orkar man läsa när man är sjuk? Deckare. Älskade Poona var en riktigt bra deckare. Tyvärr är jag fortfarande sjuk. Så skriva om det orkar jag inte.

Bockfesten

Jag inleder min närvaro på BokBocken med att skriva om Mario Vargas Llosas Bockfesten. Visst, se det som en ordmässig lustighet men för mig är det mer än så. Det är ett försök att döva mitt dåliga samvete. För en gångs skull läser jag ett verk av nobelpristagaren ungefär när priset delas ut och för en gångs skull är jag nyfiken. Så långt är jag nöjd.

Eftersom jag är relativt obekant med det spanska språket hamnade jag inledningsvis i samma känsla som när jag för 15 år sedan läste Brott och straff av Dostojevskij: vem är vem i denna röra av otaliga varianter av förnamn, efternamn och smeknamn? Ingen fara, det gav sig med tiden.

Berättelsen utspelas år 1961 i Dominikanska republiken och parallellt trettiofem år senare då Urania som 49 årig framgångsrik advokat i New York återvänder till sitt hemland. Hon besöker sin far, den åldrade Agustín Cabral, för att konfrontera honom. Under Välgöraren Trujillos diktatur var Agustín minister och en del av den inre politiska krets som likt osäkra tonåringar inställsamt kråmade och fjäskade för att förtjäna ledarens medvetet lynniga välvilja. Vi får följa diktatorn under hans sista dag och de sammansvurna i deras väntan att döda förtryckaren och befria landet.

Att läsa om de psykologiska mekanismer som förvrider människor i en diktatur är som att stjälpa upp en surströmmingsburk på bordet. Man mår illa. Till och med när diktatorn är mördad kontrollerar han sinnelaget hos makthavarna, även hos nyckelpersoner i komplotten. Befrielsen kommer av sig och övergår i en klappjakt på misstänkta.

Varför är dominanta destruktiva ledare så oemotsagda? Bokens handling berör såväl kommunpolitik som  mobbingsituationer på en arbetsplatser eller skolor. Varför låter man vissa få makt över andra? Det är något mycket skrämmande med människans psyke i situationer som dessa, när alla egentligen borde veta vad som är rätt, men ingen bryter förtrollningen utan jamsar med som i hypnos. Kanske för att inte själva bli offer. Men då blir alla offer.

En dimension av boken handlar just om att offra sig - de sammansvurna offrar sig, Agustin offrar sin dotters oskuld för att återfå snuskgubbechefens (bockens) gunst, samtidigt offrar han dotterns respekt och vinner hennes hat. Trujillo offrar sig, i alla fall enligt sin egen uppfattning, för landets bästa och de som följer hans styre offrar sin självständighet och frihet.

Man skulle kunna lyfta frågan i nutid i vårt trygga land - vad offrar vi, vi som kallar oss fria och har så stora möjligheter att förverkliga oss? I ett samhälle anpassat för tanklös konsumtion - offrar vi inte vår tankefrihet genom att ständigt äta det som serveras? Platt-TV: ja tack. 3D-bio? Ja tack. Flygresa till Thailand (utan att ens fundera över hur demokratiskt landet är)? Ja tack.

Men är det en bra bok kanske ni undrar? Jodå tack. Det är en intressant läsupplevelse, fast är först i slutet av boken som jag fastnar riktigt.

Jag tackar och bockar för uppmärksamheten. Adjö!