Bockfesten

Jag inleder min närvaro på BokBocken med att skriva om Mario Vargas Llosas Bockfesten. Visst, se det som en ordmässig lustighet men för mig är det mer än så. Det är ett försök att döva mitt dåliga samvete. För en gångs skull läser jag ett verk av nobelpristagaren ungefär när priset delas ut och för en gångs skull är jag nyfiken. Så långt är jag nöjd.

Eftersom jag är relativt obekant med det spanska språket hamnade jag inledningsvis i samma känsla som när jag för 15 år sedan läste Brott och straff av Dostojevskij: vem är vem i denna röra av otaliga varianter av förnamn, efternamn och smeknamn? Ingen fara, det gav sig med tiden.

Berättelsen utspelas år 1961 i Dominikanska republiken och parallellt trettiofem år senare då Urania som 49 årig framgångsrik advokat i New York återvänder till sitt hemland. Hon besöker sin far, den åldrade Agustín Cabral, för att konfrontera honom. Under Välgöraren Trujillos diktatur var Agustín minister och en del av den inre politiska krets som likt osäkra tonåringar inställsamt kråmade och fjäskade för att förtjäna ledarens medvetet lynniga välvilja. Vi får följa diktatorn under hans sista dag och de sammansvurna i deras väntan att döda förtryckaren och befria landet.

Att läsa om de psykologiska mekanismer som förvrider människor i en diktatur är som att stjälpa upp en surströmmingsburk på bordet. Man mår illa. Till och med när diktatorn är mördad kontrollerar han sinnelaget hos makthavarna, även hos nyckelpersoner i komplotten. Befrielsen kommer av sig och övergår i en klappjakt på misstänkta.

Varför är dominanta destruktiva ledare så oemotsagda? Bokens handling berör såväl kommunpolitik som  mobbingsituationer på en arbetsplatser eller skolor. Varför låter man vissa få makt över andra? Det är något mycket skrämmande med människans psyke i situationer som dessa, när alla egentligen borde veta vad som är rätt, men ingen bryter förtrollningen utan jamsar med som i hypnos. Kanske för att inte själva bli offer. Men då blir alla offer.

En dimension av boken handlar just om att offra sig - de sammansvurna offrar sig, Agustin offrar sin dotters oskuld för att återfå snuskgubbechefens (bockens) gunst, samtidigt offrar han dotterns respekt och vinner hennes hat. Trujillo offrar sig, i alla fall enligt sin egen uppfattning, för landets bästa och de som följer hans styre offrar sin självständighet och frihet.

Man skulle kunna lyfta frågan i nutid i vårt trygga land - vad offrar vi, vi som kallar oss fria och har så stora möjligheter att förverkliga oss? I ett samhälle anpassat för tanklös konsumtion - offrar vi inte vår tankefrihet genom att ständigt äta det som serveras? Platt-TV: ja tack. 3D-bio? Ja tack. Flygresa till Thailand (utan att ens fundera över hur demokratiskt landet är)? Ja tack.

Men är det en bra bok kanske ni undrar? Jodå tack. Det är en intressant läsupplevelse, fast är först i slutet av boken som jag fastnar riktigt.

Jag tackar och bockar för uppmärksamheten. Adjö!