Ja... var ska man börja egentligen? En man vaknar upp bredvid en död kvinna, hotas till livet och runkar. Efter de första 60 sidorna har huvudfiguren hunnit med att runka 5-6 gånger (bl.a. under pistolhot till en nudistfilm från 30-talet), ta en "golden shower", snorta amfetamin och knapra extacy, tillfredsställa ett antal kvinnor, få en revolver och en dildo körd upp i röven samt bli avsugen av en tandlös skäggig karl i ett industriområde.
Det är där (antar jag) som han träffar den tredje systern. Den första är den döda kvinnan som han vaknar upp bredvid och den andra är den som kör upp revolverpipan i anus på honom. De är döttrar till någon minister och det är när sammanhanget börjar klarna lite som jag antar att jag borde vilja läsa vidare, men jag är ledsen... jag tappar intresset.
Jag har inget emot att författare väljer att skildra råa och hårda miljöer, situationer eller mentalt skruvade personer med alla deras brister och sjuka beteenden. Men det måste finnas något utöver detta för att locka mig vidare. Kanske Gunnar Blå gottar sig i att få skriva saker som "slemmig fitta", ".... etc etc... Som läsare känns det som att han gått in helhjärtat för att "nu jäklar ska här trampas över gränser och brytas tabun!" Den lilla stund jag läste i boken lyckades författaren hinna med både nekrofili och incest (mellan syskon). Jag mår lite dåligt att få mitt inre att spela upp dessa scener och misstänker lite fördomsfullt att resten av boken fortsätter i samma stil.
Så just nu orkar jag inte läsa vidare.
